söndag 19 oktober 2014

7 år

Igår hade jag och mitt hjärta varit tillsammans i sju år. Det var värt att fira tyckte vi.
När man träffas mitt i livet, båda med förhållanden bakom sig så är situationen annorlunda än den var när man var dryga 20 och träffade sin livspartner. Då i de 20 så handlade så mycket om framtid med barn, hus och bil samt den egna karriären. När man träffas mellan 40 och 50 så blir fokus ett annat.

Ett liv tillsammans ska formas men även ett liv med barn som någon annan är förälder till. Allt materiellt finns redan och ofta finns egna hus och lägenheter. Man ska forma ett liv som bara är vi två. Det kan på många sätt vara lättare men på andra sätt svårare.

Lättare för man behöver inte ta stora ställningstaganden om framtiden men svårare för man ska forma sig till andras barn, före detta fruar och män och familjekonstellationer av diverse slag.

För mig var förväntningarna höga. Jag såg framför mig ett liv med Per, helt utan vardag. Såg ändlösa träffar med god mat, fint vin och weekendväskor ständigt packade. Resor till främmande länder och utekvällar och skoj. Men efter några år så fungerar inte det livet och man flyttar ihop och får verkligen se varandras alla sidor. Det är inte alltid helt enkelt, när ryggsäckarna är med. Så även vi har haft våra dalar och höjder. Tvekan om vi gjort rätt har vi säkert båda känt men det har alltid funnits en röd tråd i vårt liv, kommunikation. Vi kan prata med varandra och inte enbart om vårt eget liv utan om vad som händer i världen och hur vi har det på våra arbeten och det ger så mycket energi. Vi har också en stor beundran för varandra, båda är vi hängivna yrkesmänniskor och den egenskapen uppskattar vi hos varandra. Vi delar intressen såsom kultur, mat och resor. Men vi har också intressen som vi utöver var och en för sig själv vilket också är viktigt att tillåta. Man blir mer tillåtande med åren, det är bra. Attraktionen finns och det är nog, även om det låter ytligt, det viktigaste! Utan attraktion inget förhållande tror jag.

Inget förhållande är enbart en dans på rosor men som ni säkert förstår så är vi glada att ha varandra och vi skapar en harmoni och trygghet med varandra och det var värt att fira igår. Ingen av oss kan idag se ett liv utan den andra. Det är en rätt skön känsla.

Vi firade med en kväll på stan. Började med ett glas Cava på Hattfabriken, ett mycket trevligt ställe i vår lilla stad. Ger en känsla av fransk kvarterskrog. Sedan intog vi en god italiensk middag på Fragolino och avslutade kvällen med Prosecco och GT på Folkets. Alltid kul med en utekväll och extra roligt när man har kärlek att fira.

Kärlek till er alla!





4 kommentarer:

  1. Grattis till er! Du beskriver det bra, det där med att jämka ihop sig. Jag och min man firar nu snart 29 år ihop. Förvånande nog undrar jag varför man tycks bli allt mer olika....
    Det där med kosten och vikt ja... jag lider själv av att gått upp de där kilona jag gick ned för 2 år sen, som jag svurit på att inte göra. Jag vet vad jag behöver göra med kosten, men det är fasiken en utmaning att komma igång och vara fokuserad hela vägen. Träning är mer tacksamt på nåt vis, jag tränar alldeles för lite just nu och kroppen protesterar. Så det är just det där med att bestämma sig för vad som är det viktigaste - ta en sak i taget liksom. Heja oss! kram

    SvaraRadera
  2. Vad fint skrivet, mitt hjärta! Precis så känner jag ❤️

    SvaraRadera