Det där med grått hår

Vi för en diskussion hemma om glädjen med grått hår. Kanske låter lite konstigt men upplägget är detta. Mannen i mitt liv anser det charmigt med kvinnor som har grått hår. Han säger att det ger karaktär och ser spännande ut. Så låt ditt hår bara vara som det är,  du är så fin när det gråa börjar glimma igenom, säger han. Jag säger då, no way.

Ser kvinnor på stan som är fantastiskt tjusiga i grått hår och jag har en väninna som har haft grått hår så länge jag har känt henne, i över 20 år. Hon är gudomligt fin, med sin nätta kropp, färgstarka kläder och den gråa pagen.

 En gång när jag var cirka 13 år och åkte tåg till min mormor, klev det ombord en kvinna som utstrålade elegans och flärd  och hon hade axellångt stålgrått hår. Jag minns att jag studerade henne hänfört och tänkte att  så där ska en kvinna se ut. Jag ska också ha stålgrått hår när jag bli vuxen, bestämde jag mig för.

Många år har gått sedan dess och idag när jag är i den mogna kvinnans ålder och ser hur mina gråa hår tittar fram och blir fler och fler, så klarar jag inte av att enbart låta det vara. Jag fixar inte att även håret ska vara en påminnelse om hur åren går och att ungdomens tid kommer längre och längre bort. Håret är något som jag kan styra över, rynkor och krämpor ja, de kommer lite som de vill men håret kan jag hålla i schack. Så jag håller hårt om färgburken och min kära frisör som hjälper mig att behålla lite ungdomlig flärd.

Mannen får helt enkelt stå ut med att mitt hår färgas. Han borde tycka att  det är bättre med en glad kvinna med färgat hår i huset än en sur kärring med grått hår.

I flärdens tecken önskar jag alla en superduper fredag!

Äntligen - nyfixat hår!

Glad är jag då.....