torsdag 27 oktober 2016

Livet


Bild från Google

När jag började skolan vid sju års ålder mötte jag Bibi för första gången, vi blev vänner, så kallade bästisar. Hängde med varandra genom barndom och tonår och sedan var vi varandras stöd och sällskap in i vuxenlivet.

Då hon var yngst av syskonskaran så blev hon "ensambarn" redan i tioårsåldern, vilket gjorde att det var hur mysigt som helst att hänga hemma hos henne. Vi fick vara i fred i hennes flickrum och spela skivor, läsa tidningar och diskutera killar.

Hennes mamma var fantastisk på att baka och laga mat. Så det bjöds på fint lördagsfika i det hemmet. Otaliga middagar har jag ätit där och dessutom har jag upplevt kalas vid alla familjens jämna födelsedagar. Det var kalas, vill jag lova.

Min väninna och hennes familj har betytt mycket för mig och en stor del av mitt liv har de funnits med på olika sätt och på olika nivåer. Pappan gick bort för nästan tio år sedan och i måndagsnatt gick hennes mamman bort.

Då min väninna, just nu, är ensamstående så var jag vid hennes sida när hennes mor hade lämnat det jordiska. Mamman var så fin och fridfull. Hennes liv hade varit långt, 92 år, och rikt med tre duktiga barn och ett fint hem.

Hon och hela familjen har haft en betydande del av mitt liv, speciellt när jag var ung, det har gett många minnen. När då slutet kom för min väninnas mamma, så känns det även för mig. En tid är definitivt slut och jag börjar alltmer att verkligen tillhöra de som är äldst även om jag inte är lastgammal. Det finns ingen före i ledet, inte i min familj och inte i min väninnas, den familj. Familjen som varit som en extrafamilj, för mig.

Det var tid för henne att lämna men det föder tankar om det som varit men även om framtiden och vad som är viktigt, vad som är riktigt viktigt. Att öppna sig för att tillvara på erbjudanden som kommer, att inte vänta med det man önskar göra. Livet är här och nu och det gäller att ta vara på varje minut. Ta vara på det viktiga.

Just nu är att stötta min väninna det viktiga, och det ska jag försöka göra så gott jag kan.

Ta hand om er, livet är kort, lev det fullt ut.


8 kommentarer:

  1. Så fint du skriver Maria! Fina barndomsvänner är guld värt! Inte lätt att förlora någon som betytt mycket.

    KRAMAROM Anna

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Livet ja.... Det gäller att ta vara på det verkligen.
    Hoppas du får en fin dag!
    Tack för dina fina ord hos mig!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Så underbart att ha den kontakten fortfarande.
    Jag har också lyckan att hänga fast vid några av mina barndomsvänner.
    Stor styrkekram till både dig och din väninna...
    Kram Katarina

    SvaraRadera
  5. Viktigt det där att vårda vänskapen och som du skriver så fint om. Ta hand om dig och så skickar jag stora och varma styrkekramar. Tina

    SvaraRadera