Nostalgi

Har alltid hävdat att jag är helt i avsaknad av nostalgiska känslor och tankar. Har jag lämnat en period i mitt liv så längtar jag aldrig tillbaka. Har jag lämnat en arbetsplats, till exempel, så minns jag den med glädje men jag vill inte börja arbeta där igen. Vill ha mina fina minnen men inte börja om på nytt.

Nej, inte gräva i det gamla utan full fart framåt. Så har jag tänkt och levt. Vilket gjort mig glad. Dock är jag, som de flesta homosapiens, en komplex natur. Full av motsägelser. Så å ena sidan vill jag ha förändring och å andra sidan vill jag inte ha den. Komplicerat, eller hur. Men så är människan.

Kan kasta mig in i ett nytt jobb eller projekt helt utan säkerhetsutrustning men kan drabbas av panik när jag börjar tänka på att byta bostad. Samtidigt som jag kan börja gråta av tanken att aldrig flytta. Dessa tankar har alltid funnits men jag har haft ett enkelt och okomplicerat förhållande till dem. Men märker att med stigande ålder blir det svårare. Måste erkänna att ju äldre jag blir ju mer märker jag att det jag växt upp med återspeglar sig.  Jag tycker den konstellation vi hade i mitt hem var ganska behaglig. Har aldrig fäst så mtcket vikt vid det tidigare, men märker hur uppväxten verkligen alltid är närvarande och levande inom oss.

Känner att jag inte mår helt bra av alla förändringar som sker runtomkring mig. Min dotter växer upp, syskonbarn växer upp och livet tar sig vändningar som är spännande men också skrämmande.  Livet går fort och ibland gör det mig modfälld. Vill ta tillvara på varje minut, men här hanterar vi alla livet olika. Många,vill stanna upp, ta det lite lugnare,  vara hemma. Jag är tvärtom, jag vill röra på mig, åka kors och tvärs, se allt, så länge jag har mitt liv. Det är ju nu när man inte är för gammal men ändå har barn som börjar bli stora, som man verkligen kan röra sig. Varför skaffa sig massa saker då som kräver omhändertagande.  Sommarstugor, djur, husbilar med mera. Tycker det är rena vansinnet. Det är nu man verkligen ska njuta av livet och friheten.

Ibland känns det som gården är full av medelålders lekkamrater, men att det är få som verkligen vill leka. Då, när den känslan kommer kan jag känna en form av nostalgi. Hade det varit för tio år sedan hade jag kunnat hitta på massa upptåg och min dotter hade glad och nöjd hängt med på allt. Hade det varit för 20 år sedan hade vilken polare som helst hängt på. Men nu är allt lute trögare lite mera segt.

Är det bara jag som känner som den gode Magnus Uggla, sjunger,  "Jag har fortfarande drivet,  jag vill leva livet"?
Ibland undrar jag verkligen.

Här ska jag ut och leka med
en vuxenkamrat.
Se så glad jag är.