Lite orolig

Ålder är bara en siffra säger vi som kommit upp i åren. Men för någon som fyller 18 är det inte enbart en siffra. Det är fantastiskt och härligt och jättespännande. Min dotter fyllde 18 år förra helgen. Hon var glad och hon firade först med tjejmiddag och sedan med släkt och vänner på den stora födelsedagen. Charkplanka med fukt och potatissallad hade hon önskat vi skulle servera och så blev det. Hon fick mycket fina presenter och allt var frid och fröjd.


Nu börjar livet, sa hon. Nu kan jag gå ut på krogen, kan göra bankaffärer och kan fixa saker helt för mig själv. Hon har alltid tyckt att det är skönt att luta sig mot mig och inte direkt stått efter vuxenlivet. Men nu var hon förväntansfull.


Hon sprang till banken första vardagen och fixade nytt bankkort och ny legitimation. Gick till skolan och gick igenom vad som fanns kvar att hantera innan sommarlovet. Hon ordnade med kläder och skor till krogdebuten och skolavslutningen. Vilken duktig tjej jag har, tänkte jag stolt.


Visst är hon duktig, fantastiskt duktig. Men nu har en vecka gått med min myndiga dotter och hon har varit på krogen och hon har kommit hem helskinnad men nu börjar jag känna mig lite orolig. Har hon verkligen huvudet med sig? Kan hon hantera pengar? Förstår hon att hon måste söka jobb för att få allt att gå ihop? Kommer hon att sjukanmäla sig, för skoj skull till skolan i höst? Hur blir det, är hon mogen att vara myndig? Jag måste erkänna jag känner mig lite orolig. Vet att jag måste släppa taget och ge frihet låta henne få begå sina egna misstag. Men hu vad det är svårt. Hon är ju inte vuxen över en natt. Visst har jag släppt allteftersom åren gått men ändå nu är det så mycket hon kan göra på egen hand utan att fråga mig. Kommer hon att fixa det utan att bränna sig för hårt. Visst ska det få svida att bli vuxen men bli sönderbränd mår ingen bra av.


Är det något jag verkligen önskar för min dotter, och detta är ganska oegoistiskt, det är att hon ska bli en kosmopolit (världsmedborgare). Hon kan gärna bo kvar på vår lilla ort, men att hon vågar resa ut och se sig om i världen. Att hon beblandar sig med olika kulturer, lär sig språk så hon kan föra sig bland människor från andra språkgrupper. Jag är fast övertygad om att det kommer att berika hennes liv. Att inte fastna och tro att den lilla plätt hon har växt upp på är världens centrum. Jag älskar det stället jag bor på men jag vet att det finns andra ställen som är minst lika bra och varje gång jag varit ute och luftat mig, som jag brukar säga, så känner jag mig lite rikare.


Så kontentan av min oro är att jag önskar att hon tar för sig av livet men att hon inte tar så stora tuggor att det blir henne övermäktigt utan att det finns resurser inom henne att fortsätta att tugga av livets alla möjligheter så länge hon får ha detta fantastiska liv.


Några tankar från mitt modershjärta.