Taxifärd

Min princip har alltid varit att har jag inte råd med taxi ska jag inte gå ut på nattliga äventyr. Det vill säga, ensam. Uppmanar alla kvinnor jag känner att inte gå på mörka vägar och skumma gångbanor. det är att utsätta sig för onödig risk.

Så läser jag i dagens tidning en skrämmande artikel om att kvinnor i min stad är rädda för att åka taxi. Att de blivit utsatta för våld och övergrepp av taxichaufförer. Blir förstummad. En taxichaufför ska, i ryggmärgen, känna att hen ska vara ett stöd för den de skjutsar. Kvinnor och män ska ta taxi och känna sig trygga. Veta att väljer man att åka taxi hem från utekvällen så kommer man tryggt och säkert hem.

Inte ska man då behöva sitta på helspänn och vara rädd för att inte komma hem, eller behöva utstå en chaufför som hela tiden rör på ens kropp, eller som någon vittnade om, körd till fel adress för att ha lite "umgänge".

Har, tack och lov aldrig blivit utsatt för detta men åkte taxi för någon vecka sedan med en chaufför som körde otroligt illa. Fort, vårdslöst och pratade i mobilen hela tiden. Jag blev rädd, sa till att jag var rädd. Då fick jag till svar att jag inte skulle vara rädd för han var minsann van att köra fort. Han hade kört av vägen i 250 km/h en gång och en gång hade han mejat ner en refug. Det var det svar jag fick när jag bad honom ta det lite lugnt.

Satt nog med munnen vidöppen i bilen, för jag blev helt förvånad över det svaret. Hade förväntat mig lite mer tillmötesgående behandling men nej den chauffören skröt om hur många olyckor han hade bidragit till. Det gav inte ett seriöst intryck, kan jag lova.

Med den incidenten i färskt minne och så denna artikel idag om övergreppen, får mig att fundera. Vågar jag åka taxi igen? Har jag blivit berövad min trygga fristad på väg hem i natten? Kan jag finna en taxichaufför med yrkesstoltheten i behåll? I djupet av mitt hjärta hoppas jag att det finns många stolta chaufförer där ute och att de senaste händelserna endast är undantag och små avskum i taxinäringen.