De senaste dagarna har förmörkats av den tragiska flygolyckan med planet från Germanwings. Så fruktansvärt, 149 människor fick lämna sitt liv och bli utspridda över alplandskapet.
Att vara anhörig till någon i det planet måste vara att gå igenom ett levande h-vete. Att tänka på de anhöriga som glada till sinnet gav sig ut på en resa, en resa som var en rak väg till slutet. Det är så hemskt så det är knappt man orkar tänka på det.
För alla flygrädda blir en händelse, som den med Germanwings, en förstärkning av faran. Ändå händer flygolyckor mycket sällan. Men statistik och förnuft fungerar inte om man är riktigt rädd för något.
Visst tänker, även jag som inte är flygrädd, på farorna när olyckor inträffar. Men jag viftar bort dem, för flyga måste man om man vill se något.
Jag är dessutom en fobiker av stora mått. Rädd för nästan allt. Rädd för trånga utrymmen, rädd för höga broar, rädd att åka bil, rädd för typ alla djur, rädd, rädd. You name it, och jag är rädd. Men jag är INTE rädd för att flyga. Jag vägrar att bli rädd för det. Känner mig fri därför att jag inte är rädd. Så jag håller fast vid statistiken om att man egentligen behöver flyga varje dag i 92 år för att vara med om en olycka. Men visst man kan, som dessa på Germanwings, ha otur och vara på fel plan vid fel tillfälle. Men jag som nästan är rädd för allt, jag vill fortsätta vara orädd i ett flygplan. Vill ha min fristad från rädslor och bara få känna glädje när jag är på resande fot.
Sörjer med människorna som misste sina anhöriga i olyckan och jag hoppas de har någon eller något som ger dem styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar