När jag fick min dotter så var det med samma intention som jag tog mig an mitt föräldrarskap. Hon är idag snart 18 år och visst kan man säga att hon är bortskämd. Jag har av kärlek stöttat med allt praktiskt. Städat, lagat mat, tvättat, serverat frukost (ofta på sängen). Har inte ställt krav på henne att utföra sysslor. Men jag har önskat att hon ska ta skolan på allvar och göra sitt bästa. Inte krävt hon ska vara bäst men göra så bra av situationen att hon har valmöjligheter. Vi har rykt ihop om läxor ibland då hon tyckt den uppgiften varit tråkig.
En god vän sa till mig en gång, du kan inte förvänta dig att hon ska göra läxorna med glädje när hon inte behöver göra andra saker. När du serverar så mycket för henne vill hon även ha läxorna serverade. Jag tänkte till då och funderade över om min vän hade rätt. Kanske men ändå har jag alltid varit tydlig till henne med mina motiv och att jag har serverat har varit av kärlek. Så inom mig tror jag nog att det stärkt henne mer än något annat.
Vad jag kan se har hon aldrig tagit mig för given och hon är noga med att visa mig sin kärlek. Visst osar det hett ibland och hon blir arg men kärleken mellan oss är och har alltid varit en röd tråd.
Så curlat har jag men idag fick jag lära mig om begreppet helikopterförälder. Där föräldrar svävar över sina barn som en hjälpande hand upp i hög ålder. De finns till hands vid till och med anställningsintervjuer. Det tycker jag är något helt annat och en tendens att ta ifrån barnet all möjlighet till att växa som människa.
När min dotter gick i årskurs fem och hade fått ett par splitternya termobyxor hade hon sönder dem första dagen hon hade dem på sig. Rejält trasiga var de. Hon ringde mig på jobbet och sa vad som hänt och att hon var tvungen att ha termobyxor. Hon fick telefonnr till närmaste klädaffär av mig. Hon ringde dit och frågade om de hade svarta termobyxor i hennes storlek. Där visade jag henne vägen och hon fick själv ringa och fråga. Hon hade varit slarvig med sina nya byxor och hon fick ta reda på om vi redan på kvällen kunde fixa nya. Hon gjorde det utan att blinka. Hon har rest med tåg ensam sedan hon var 10 år, hon har flugit ensam sedan hon var 15 år, Hon skaffade sitt första extrajobb helt på egen hand. Hon går till tandläkaren ensam och till läkaren. När hennes far blev svårt sjuk och hamnade på ett sjukhus åtta mil bort, akut, ringde hon dit och tog reda på hans tillstånd och om det var möjligt för henne att komma på besök. Ja, jag kan göra denna lista lång på saker hon klarar på egen hand och har gjort länge.
Att curla sina barn med städning, mat och tvätt med en tydlig avsikt är att visa kärlek och omhändertagande. Att inte ha tillit till dem är något helt annat. Man måste låta dem ta steget att göra saker, man måste lite på dem att de klarar av så mycket mer än vad de visar hemma.
För mig finns en tydlig linje mellan curling och helikopter. Jag erkänner villigt att jag curlat och curlar vilket skapar trygghet men jag är ingen helikopter för att vara en helikopter är att ta ifrån barnet/ungdomen deras möjlighet till självförtroende. En klar skillnad.
Curling är kärlek.Man kan aldrig visa sitt barn nog mycket kärlek. Det finns ingen gräns där.
i årskurs 9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar