Tragiskt i stan

Min stad har denna vecka präglats av den tragiska händelsen på IKEA. En mor och en son döda, helt meningslöst våld utsattes de för. En solig sommardag under deras tur på det mest svenska som finns, IKEA.

Ingen vet ännu varför det hände, men den som gjorde den bestialiska handlingen har erkänt och troligtvis var det en desperat handling när hjärnan slog slint och två oskyldiga fick sätta livet till.

Fruktansvärt och det som nu följer i detta spår är inte bra. Människor uttrycker rasistiska tankar i alla former av media. Det ifrågasätts varför man ska ha bevakning av asylboendet i Arboga, där gärningsmannen bodde. Men uttrycker öppet att man är rädd för mörkhyade människor med mera.
Jag blir bara frustrerad. För även om det var en mörkhyad man som begick brottet så måste vi höja blicken och förstå att alla mörkhyade är inte farliga, lika lite som alla muslimer inte är terrorister eller alla svenska kvinnor inte är lösaktiga. Vi måste ta höjd i denna debatt inte hänge oss åt misstänkliggörande.

Vi behöver än mer än tidigare kämpa för kärlek, gemenskap och förståelse, annars har vi hamnat i en återvändsgränd. En tanke som just nu florerar är att SD:s sympatisörer ökar hela tiden och det beror på det som händer i samhället. Sedan SD kom upp på arenan har främlingsfientligheten ökat. Men vad är hönan och vad är ägget. SD har piskat upp en stämning där svenskar och icke svenskar ställs mot varandra, de har i det offentliga rummet uttryckt förnedrande saker om icke svenskar, uttryckt att de pengar vi lägger på människor som flyr från krig kunde läggas på våra egna. Påståenden som inte ens är riktiga, som man vet om man har lite kännedom om kommunal och statlig ekonomi. Det har blivit legitimt att säga förklenande ord och meningar. Det är helt ok att sprida illasinnade kommentarer och skylla allt elände på de nyanlända i vårt land. För mig förefaller det som att SD själva har bidragit till denna stämning, inte antalet nyanlända. Det är SD som målar upp det onda som de ska frälsa oss ifrån och vem vill inte vara trygg med en frälsare så det är lätt att falla in i trallen och så är vi inne i en ond spiral.

Det pågår hemska krig i vår värld, människor flyr från dem, det är sanningen och inte mycket vi kan göra åt det. Vi kan bara hoppas och arbeta för att alla länder i EU ska ta sitt solidariska ansvar. Det kan vi göra men vi ska inte gå ut och säga, som en f.d. riksdagspolitiker från SD gjorde i veckan att om det vore "stake i det svenska folket så skulle de demonstrera utanför asylboendet i Arboga istället för att bevaka det". Att sparka på den som ligger har väl aldrig varit att visa att man har "stake". Att ha "stake" är att ställa upp för de som behöver och den som behöver hjälp.

Det är hög tid att vi som inte vill ha ett brunt land säger ifrån, högt och i alla sammanhang och att vi visar våra barn vad det är att ha "stake".