Det här med känslor är svårt. Det är svårt mellan vänner men kan vara svårt inom familjen också. Vi har alla så olika syn på vad som är ok att visa av känslor. För någon är att gråta offentligt inget problem medan det för någon annan är jordens undergång.
Min dotter har alltid varit en mycket utlevande flicka, snabb till ilska och har aldrig tagit ett nej som ett svar vid första tillfället utan försökt styra och ställa för att få igenom sin vilja. Hon är också glad och pratsam och får lätt kontakt. Hon är mycket av det mesta. Lite extra allt.
Ilskan visar hon främst mot mig som mamma och i miljö där hon känner sig hemma. Hon kan bli fruktansvärt arg, tappa kontrollen och häva ur sig många fula meningar. Det riktigt osar.
Det kan kännas konstigt för många som inte har den här mentaliteten, jag är inte heller den som har ett hårt humör men jag har lärt mig att parera henne. För i nästa andetag kan hon med samma glöd bedyra sin kärlek till mig och berätta för mig att jag är den bästa på jorden, att hon älskar mig mer än något annat.
Det kan vara svårt att förstå men på något sätt känner jag mig priviligierad då jag verkligen får ta emot kärlek som mamma, får kärleken verbaliserad, blir överöst med den även om det i nästa stund kan osa hett vid en konflikt så får jag massa känslor i gåva av mitt barn. Tror aldrig jag skulle välja en mer tillrättalagd relation för då skulle jag inte få känna den ström av kärlek som jag nu mellan varven blir föremål för.
Jag känner igen mig! Min yngsta har Aspergers och det är bara vi som lever med det som förstår. Många gånger har jag känt mig otillräcklig och som en dålig mor. Men Lotta är Lotta och jag vi har accepterat det! Hon är fin och underbar precis som hon är. När hennes Hardanger kommer rinner det bara av mig. Vi vet båda att vi älskar varandra. Men som mamma får man ta mot allt. Jag har fått en hel del stöd utifrån. Det betyder mkt. En kurator från Hab var helt underbar. Sen gick jag ett år på utbildning tillsammans med andra föräldrar.
SvaraRaderaTrevlig helg! Kram Anna
Tack för dina ord Anna. Ja, vi mammor får ta emot mycket men det är underbart att ha barn även om det är ett jättebekymmer också.
SvaraRaderaMin dotter gick under sin högstadietid till kurator på Familjecentrum för regelbundna samtal. Där lärde hon sig hantera en del av sin ilska. Det var bra. Sedan valde hon att sluta när hon började gymnasiet. Men vi har pratat om att hon ska försöka börja på KBT för unga vuxna för hon har lite mycket demoner inom sig.
Kram
Maria