Navelskådning

Ju äldre man blir ju mer intressant tycker man att bakgrunden är. Det är sant och därför for jag iväg med mitt hjärta och min svärmor på en dagstur till de trakter där min vagga stod.

Föddes i en liten by i den djupa Bergslagen. Byn bär namnet Ramsberg och när jag föddes var det egen kommun med all kommunal service man kan tänka sig. Idag bor endast några hundra personer där och orten tillhör Lindesberg.

Min far var polis på orten och min mor var ortens lågstadielärare. Huset vi bodde i har under lång tid fungerat som lokal till ortens fritidsverksamhet men det revs för ett år sedan.

Kyrkan där både jag och min syster döptes var stängd men när kyrkogårdsvaktmästaren såg oss kom han fram och frågade om vi önskade gå in och så låste han upp Guds hus till oss.

Visst kändes det lite svindlande att gå in i den vackra och stora kyrkan och se den dopfunt som jag blev döpt i. Att se hela byn fick mina tankar att vandra till den tid då min familj var verksam i byn och hur livet hade varit om inte mina föräldrar hade tagit sitt pick och pack och flyttat när jag var knappt ett år. Tände ett ljus i kyrkan för mina avlidna föräldrar.

Efter Ramsberg begav vi oss mot Kopparberg där min mormor och morfar bodde under lång tid. De fungerade som vaktmästarpar för församlingshemmet. Åkte förbi huset, som fortfarande är församlingshem och efter en titt där var det dags för lite kaffe i våffelstugan. På väg till våffelstugan tittade jag in på museumet. När damen i kassan frågade om jag skulle gå en guidad tur så svarade jag att jag endast kikade in då jag mest var där för att se församlingshemmet där mina morföräldrar hade varit föreståndare för mycket länge sedan. Då tittade damen upp på mig och sa,
- Var det familjen Bergkvist?
Jag höll på att ramla baklänges, då mina morföräldrar flyttade ifrån Kopparberg 1965 så förväntade jag mig inte alls att någon, nu levande, skulle komma ihåg dem. Hon tittade på mig och sa,
- Jag är mycket gammal men arbetar fortfarande för hembygdsföreningen och jag kommer ihåg dem och jag minns att de hade en dotter. Dottern var lång som du.
Helt otroligt, kvinnan måste ha varit runt 95 år och engagerade sig ännu i bygden. Att hon även kom ihåg min mormor och morfar kändes näst intill overkligt.

Dagen avslutade vi i Örebro, den ort min far kom ifrån. Där har jag tillbringat så många lov. Min farmor och farfar var otroligt betydelsefulla personer för mig och loven hos dem var alltid fyllda med god mat, trevliga turer och mycket kortspel. Härliga minnen om en ljuv barndom kommer alltid tillbaka när jag besöker Örebro.

Det var verkligen en dag i min släkts spår och så roligt att få visa dem som är mig kära idag.

I min dopkyrka

Pappas polishus



Församlingshemmet i Kopparberg

Älskade Örebro