Inget godis här

Mitten av februari, alla hjärtans dag imorgon, vi är halvvägs. Vi har tyvärr varit sjuka hela månaden, mer eller mindre, men sjukdom till trots ska ni veta att vi känner oss rätt sunda.

Hjärtat och jag har verkligen roat oss med massa fester och resor sedan i november. Så vi bestämde oss för att ta det lugnt, väldigt lugnt i februari.

Frida Boisen, chefredaktör för GP, gick ut och uppmanade svensken till ett godisstopp i februari. Flera läkare har slagit larm om svenskarnas enormt stora intag av godis. Vi äter mest godis i hela EU vilket får till följd att vi blir allt fetare för var år som går. Det är inte klokt, när man tänker på allt sött och segt som åker genom struparna och ner i magsäcken och täpper till kranskärl och leder till välfärdssjukdomar som hjärtinfarkt och stroke, blir man lite lätt skrämd.

Jag kan verkligen erkänna att jag är näst intill sockerberoende, under perioder av stress har jag ätit så mycket choklad att jag till och med hoppat över mat för att orka äta all choklad. Har vissa fredagar ätit så mycket godis att jag somnat vid 21-tiden av sockertrötthet. När det var som värst gick jag på vägar där jag visste att jag inte skulle träffa någon bekant för då kunde jag obehindrat smälla i mig en chokladkaka direkt ur fickan. Rent vansinne. Har hanterat mitt värsta sockerberoende för flera år sedan men det ligger där och lurar hela tiden och när det blir storhelg vill jag så gärna få äta utan att tänka och då gör jag det men då försöker jag att kompensera när helgerna är över och jag klarar att reglera detta någorlunda.

När jag läste Fridas Boisens upprop var det inte svårt att, i min ensamhet, räcka upp handen och säga, jag är med. Godisstopp i februari!

När det är fest och man är mer än fullvuxen, som vi är, så är det inte enbart godisskålen som åker fram utan det blir ofta drinkarnas glada tid. Hjärtat och jag har ett helt normalt förhållningssätt till alkohol men visst blir det en del när den ena festen avlöser den andra. Så långt innan Fridas artikel var publicerad hade vi beslutat oss för en vit månad i februari.

Så vi firar våra helger utan både choklad och vin och vet ni, det går riktigt bra. Det känns faktiskt lite kul att visa att karaktären finns och att man kan avstå. Så även om det ska bli gott med en köttbit och en god Amarone därtill när mars gör entré, så sitter vi inte här och lider. Vi har det jättemysigt i soffhörnet med lite kaffe och en bra film på TV:n.

Godisstopp!

Vin, nej tack!

Mässa

För att skaffa mig lite input till kommande evenemang så besökte jag Eventmässan på Aros Congress Center (ACC) i Västerås i fredags.
En fint arrangerad mässa men tyvärr med få besökare. Tog dock med mig en hel del idéer hem som jag säkert kommer att få glädje av, både i jobb och privat.

Fick uppleva två möten som inte sker varje dag, precis. Dels träffade jag förra årets Mästerkock, Amir. Han visade sig vara lika glad och godmodig som han framstår i TV. Sedan fick jag träffa en jättestor kackerlacka, direkt från ZOO i Eskilstuna. Blev ombedd att klappa den och det gjorde jag också! Tjing på er!

Sportlovsfeeling

I helgen hade vi en underbar sol från klarblå himmel och snön låg gnistrande fin. Solen värmde  lite i ansiktet och intill husväggen droppade det lite från taket. Oj, vad härligt det var.

Tyvärr är vi inte helt återställda från förra helgens feberläge. Jag har åkt på en ren förkylning, med nästäppa och hosta. Hjärtat är helt sänkt, han är så trött och har mest sovit hela helgen.
Vi har dock varit ute och promenerat ett par vändor och njutit av härlig sportlovsfeeling som sprider sig inombords vid detta väder.

Not a fat cat

För en tid sedan fick jag en spännande förfrågan, jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta på mig uppdraget som vice ordförande i EUMA (European Management Assistant) Sweden. Sverige är det land som har flest medlemmar i denna ärofyllda organisation. Ett nätverk för assistenter på ledningsnivå. Kan säga att jag kände mig hedrad.

Även om jag känner mig stressad och pressad just nu så var det inte svårt att besluta mig för att tacka ja. Detta uppdrag kommer att innebära en hel del arbete men det kommer också att vara en utvecklingsresa av rang för mig. Är helt övertygad om att det kommer att ge mig mycket. När jag kanske känner att jag står och stampar med många rutinuppgifter på arbetet kommer nog arbetet i EUMA att lysa upp den dagen. För utöver allt arbete, så innebär det många trevliga aktiviteter inom och utom Sverige samt kontakt med otroligt många kompetenta kollegor runt om i hela Europa.

Träffade häromdagen en yrkesmässig väninna, och berättade då för henne om mitt nya uppdrag. Hon visade genuin glädje för min skull. Det är härligt med människor som gläder sig med andra.
Så sa hon, vad roligt att just du, Maria, fick uppdraget, för du är ju en sådan kvinna som tycker om utveckling och som tycker om att anta nya uppgifter. Du har drivet, du vill framåt. Du är ju inte en fat cat!

Blev mycket glad för hennes ord, även om just "fat cat" var nytt för mig. Små ord kan betyda så mycket, så när jag vände kosan hemåt igår så sträckte jag lite extra på mig, för jag var stolt över mig själv, över att inte vara en fat cat!



Stress

Stressar som en tok just nu på mitt arbete, stressar så mycket så att jag känner mig stressad även när jag är ledig. Stressar så att det blir fel ibland och jag glömmer saker, alltför ofta. I förrgår var jag  med på en webbaserad utbildning, då fungerade helt plötsligt inte mina hörlurar. Blev superstressad och hur jag än gjorde fungerade de inte. Bytte hörlurar, men nej det fungerade inte.

Deltog på hela utbildningen i total tystnad, försökte följa med på skärmen. Svetten lackade av irritation. Men jag tog mig igenom programmet även om jag inte förstod hälften, helt naturligt när allt var tyst. Så precis innan utbildningstiden var slut ser jag att jag glömt att klicka på knappen som visade att jag skulle vara med via hörlurar.

Fick igång mina lurar och då säger kursledaren. "Det var trevligt att ni har deltagit och hör av er om ni har problem med verktyget i framtiden så supportar vi er". Så var kursen slut. Där satt jag och bara stirrade i skärmen. Snacka om långnäsa!

Hade jag inte varit så stressad över allt och kastat mig in i denna utbildning, hade inte det här hänt, det vet jag. Gillar när det är mycket att göra, tycker om när det är fart och fläkt men just nu är det lite för mycket av det goda, har fått flera nya arbetsuppgifter som är utvecklande och stimulerande men inget har tagits ifrån mig så situationen börjar bli lite kämpig.
Undrar om det har med stigande ålder att göra att jag är så mottaglig för stress nu och känner att jag inte får ihop tillvaron riktigt när det blir alltför mycket som samlas, på just mitt bord.

Måste lära mig att säga nej, det är nog det första, men det är inte lätt när man anser att man är ett proffs på god service och ser hela fältet av människor som en kund. Dock blir det inte bra om jag tar på mig så mycket så jag tappar fotfästet och bara skummar lite på ytan.

Så nu har jag beslutat mig för att se över mina arbetsuppgifter, de som  som enbart är rutin, ska jag delegera under en tid. Sedan ska jag arbeta över en till två kvällar i veckan fram till den dag jag känner att alla "surdegar" är lösta. Dessutom ska jag, andas djupt, och fråga min chef om jag får ta in en hjälp i några dagar för en del arkivering. Tror ni jag lyckas, flyta upp till ytan, och känna att jag ligger i fas? Återstår att se.

Men nu är det fredag och ikväll får jag besök av en kär väninna, vi ska äta och prata och bara ha det riktigt gott.

Känner mig lite fin idag,
med mitt nya fina röda armband!

Så glad man kan bli

För att inte helt ta ut mig i förtid arbetade jag hemifrån igår. När man gör det finns en liten fördel och det är att man kan pausa när man vill, jobbet finns kvar och man kan göra det precis när man vill under dygnets 24 timmar.

När min dotter kom hem från skolan igår, så frågade hon om vi kunde spela kort, visst kunde vi det. Jag pausade mitt jobb, så gjorde även mannen, som också jobbade hemma igår och så satte vi oss och spelade kort alla tre.

Tänk vad underbart glad man kan blir, när det 18-åriga barnet, vill spela kort. Hon som mest är i skolan, över för körkortet, hänger med polare eller kille, helt plötsligt ville hon spela kort, HEMMA! Mitt hjärta tog ett glädjeskutt och jag tittade på henne om och om igen under kortspelets gång och det spred sig en underbart härlig känsla inombords. Det är det som är så speciellt med att vara förälder, hur gamla barnen än blir så vill man ha dem nära. På något sätt är de alltid vår lilla baby, oavsett om de är 6 månader eller 36 år!

Soffläge och TV

När man är lite sjuk då får man med gott samvete ligga i soffan och se på TV. Vilken tur då att det är Konståkning denna helg. Det är en verklig TV-sport och något som jag älskar att se på.

Så roligt att det också var tre svenska åkare med, man satt lite med hjärtat i halsgropen när de åkte. Men de är alla duktiga så vi får vara stolta över våra svenskar. Så har jag funnit en italiensk tjej som har en sådan utstrålning, Valentina Marchei. Hon strålar som en stjärna när hon är på isen tillsammans med sin partner.

Som alltid när det gäller sport så sitter jag med tårar i ögonen när man ser glädjen hos dem som vunnit, spelar ingen roll om de är svenskar eller inte, jag tänker på allt arbete som ligger bakom och att de efter allt slit får ställa sig på prispallen. Vilken känsla, jag blir alltid lite soft då.