Så var vi framme vid de sista timmarna av 2014. Nyårsafton har länge, för mig, varit en dag fylld av ångest. Blir nedstämd och tänker över året som gått, vad har jag åstadkommit? Har jag gjort det jag föresatt mig? Har jag varit ambitiös nog? Har jag varit god nog? Samt vad innebär det nya året för mig och min familj? Ja, tankarna är många.
I år har det varit bättre och jag känner mig inte som en ångestfylld ballong idag. Det känns bra. Men varför är det så annorlunda i år? Främst beror det nog på att, för första gången, på många år har jag en stor festlighet på gång och jag ska göra något idag jag drömt om länge. Men även för att året som gått har varit ett år fyllt av både glädje och sorg men främst har det varit innehållsrikt.
Glädje för att jag har gjort mycket av det jag bestämde mig för i början av året. Har engagerat mig hårt i arbetet vilket gett resultat. Jag har även privat tagit initiativ som gjort att saker förändrats till det bättre. Upplevt roliga saker!
Men jag har även haft svåra stunder men klarat dem. Min dotter har fyllt myndig vilket inneburit att hon har tagit ett steg från mig. Jag kan inte längre ha full kontroll. Vilket för mig inneburit en del ångest och tankar. Börjar, så sakteliga, acceptera faktum. Ser att det kan finnas ett glädjefyllt liv tillsammans med henne även om jag inte kan vara den kontrollerande morsan till 100 %. Nu ska vi mötas på ett annat plan och det kommer nog att fungera det också och inte enbart fungera utan till och med blir riktigt bra. Måste bara vänja oss, båda två.
Mitt hjärta och jag har tagit ett nytt steg i vår relation. Vår tid tillsammans har passerat de magiska sju åren. När man möts mitt i livet är det fantastiskt för man har erfarenheter som gör att man känner sig mer säker på sig själv och vågar mer i relationen. Man behöver inte jobba på att skaffa en familj utan man kan fokusera på varandra. Samtidigt så har man mycket i bagaget, både gott och svårt och det påverkar och man måste lära sig acceptera förhållanden som inte alltid är lätt och som vi alla vet, så är det svårt att lära gamla hundar att sitta. Det gäller båda parter.
Hjärtat och jag har kommit till den punkten att allt spel är över, vi står idag helt "nakna" inför varandra och vi kan bara vara de vi är. Vi kan båda klara oss ensamma om det skulle knipa och därför finns det bara en enda sak kvar, kärlek. Att fortsätta efter dessa sju år, som bestått av mycket glädje men också en del svårigheter, beror enbart på kärlek och det är just det som känns bra. Det är inte planering, inte taktik, inte logik, det är kärlek.
Önskar alla ett Gott Nytt År! Låt kärleken leda oss under 2015.
