När man blir den man inte är

Som barn är man en produkt av gener och den miljö man lever i. Så fortsätter det, gener och miljö. Vilket som har starkast påverkan, tvistas det om.

När man sedan når vuxen ålder så utvecklas karaktärsdragen. Man kan vara den lugna typen som inte oroar sig för något. Eller den äventyrliga som kastar sig in i nya projekt och äventyr. Den glada som tar livet med en klackspark.

Så knallar tiden på och ibland händer något, som förändrar den man i grunden är. Den äventyrlige, kan ex. drabbas av en sjukdom eller olycka och blir genom det mer rädd och på något sätt så förändras personligheten. Personen förändras till någon som den egentligen inte är.

Min stora drivkraft har alltid varit frihet. Att känna att jag är fri, kan fatta beslut för mig själv, vara kvinnan som fixar allt själv men som väljer att leva i tvåsamhet. Det har varit viktigt. Tyckt om att ge min omgivning frihet, sagt att kärlek, vänskap och familjeband är som kvicksilver. Lägger man ett kvicksilver i handen och sluter handen så kämpar kvicksilvret för att ta sig ut men om man öppnar handen så glider kvicksilvret runt i harmoni och stannar kvar i handen.

Den senaste tiden så har olika små händelser gjort att jag börjat omvärdera friheten börjat känna en viss rädsla för den. Är mer och mer en protektionist om min familj, vill veta var de är och vill veta att vi har tid tillsammans. Kanske är det tidens tand, i kombination med händelser men det känns ändå lite konstigt. Lite som att ha kläder på sig som helt plötsligt har fel storlek, de passar inte riktigt hur man än vrider och vänder på dem. Man känner sig lite som en främling i sin egen själ. Det som alltid varit den stora drivkraften är inte det på samma sätt längre, vem är jag då? Vad är det som driver mig framåt? Känner mig vilsen och hoppas att mitt sanna jag ska komma tillbaka. Är lite av en sorg när man blir den man inte är.

It might be temporary!