Världen stannar ett tag

Livet snurrar på, vi lever mitt i det hektiska. Jobb, hem, träning och familj, allt ska skötas och vi springer på. Så händer något, en när och kär person får ett tråkigt meddelande om svår sjukdom eller en anhörig går bort. Då stannar allt. Just då känns allt vi håller på med som ganska oviktigt. Till och med det viktiga mötet vi förberett oss för i veckor verkar betydelselöst. Arbetet framstår som ett vuxendagis. För just då, vid ett sådant besked, så stannar allt. Man kan stå vid fönstret och titta ut och tänka, att där ute pågår ett liv men här inne har allt stannat. Det är en känsla som inte är behaglig.

I min sambos familj stannade världen igår. Hans ingifta moster har varit svårt sjuk i nästan ett år. Mycket har kretsat kring henne och hennes svåra situation. Hur ska det gå för henne och hur ska det gå för hennes man? Men igår så lämnade hennes man, han som var den "friska", detta jordeliv. Då stannade allt i dubbel bemärkelse i den familjen. En man rycktes från barn och familj helt plötsligt och han lämnade efter sig en mycket mycket sjuk hustru. Så tragiskt för hustrun och så tragiskt för barnen.

Allt stannade och i sådan situation för man hämta kraft och det gör man bäst genom varandra. Samt att ta tid, tid för sin egen sorg och tid för varandra. Det farligaste man kan göra, tror jag, är att skjuta bort det svåra för det försvinner inte utan det flyttas bara framåt men en dag kommer sorgen ifatt de drabbade, man kan inte springa ifrån den i all evighet. Jag lider med min sambos släktingar som idag lever i svår sorg och jag hoppas de finner kraft i varandra och att de inte springer ifrån sin sorg utan tar den till sig och hanterar den för framtida läkning. Mina och min sambos tankar är hos dem.