Min dotter ska fara iväg på en månads utlandsvistelse. Jätteroligt för henne och jag gläds verkligen. Dock får hon alltid lite separationsångest och så är hon flygrädd. Detta tillsammans gör att sista dagen hemma, då går känslolivet upp och ner. Ömsom packas det och skrattas. Nästa stund gråts det. Jag förväntas hänga med i svängarna. Vilket jag gör hyfsat bra, men jag lider med henne för det tar på hennes krafter. Sedan vet jag, att när hon väl är på plats då kommer hon att trivas som fisken i vattnet.
Så idag har vi handlat de sista praktiska prylarna, packat väskor, strukit kläder, pratat, fikat, skrattat, gråtit, så avslutade vi dagen med att bjuda hennes far med sambo på middag,
En lördag som inte var som alla andra.
 |
| Vår och kaffe på altanen |
 |
| Rosépremiär |
 |
| Där var dottern klar för avfärd. |
Jag förstår precis vad du menar. Hon vet att du inte skulle skicka iväg henne om hon inte skulle få det bra. Minns när min dotter skulle flyga själv till Kina för att hälsa på sin pappa. De utvecklas jättemycket av att komma iväg. Känslan av att det gick ju faktiskt bra! Jag fixade det!
SvaraRaderaKRAM Anna
Precis, Anna. Hon har ringt och är framme nu. Allt hade gått som en dans. Än så länge och nu är det nog bara full fart framåt, om jag känner henne rätt.
SvaraRaderaKram
Maria
Hallå där... men ååå
SvaraRaderadet låter ändå som ni haft en mysig dag.. å va himla fint att hon delar de där känslorna med dig...;)
Mamma är ju alltid mamma...;)
Kram Katarina
Katarina, hon delar massor med mig. Ibland har det känts tungt men jag vet att jag har en himla lycka som får leva med henne och har alltid haft henne mycket nära mig emotionellt. Lycka!
SvaraRaderaKram till dig
Maria